Tuesday, January 22, 2008

Detta är historien om hur jag kunde lära mig älska något med ett så klämkäckt namn som Bulleboden

Kungsholmen - whatcanIsay.
Ibland känns det som helvetet på jorden med vidriga butiker som Plagg eller en bögig olivoljesalong i Västermalmsgallerian, fulla med folk som kommer med blött hår direkt från Sats.

Andra gånger får man helt ont i hjärtat av dess briljans.
Som till exempel i lördags när jag blev bjuden på frukost på ett café i finansiärens bardoms kvarter. Vi tog trean till Kungsholms kyrka, typ, och ganska precis där bakom Rådhusets t-baneuppgång ligger den (bakifrån) skedande kramen till bageri som går under namnet Bulleboden.

Det regnade liksom, och jag är inte en särskilt skillad fotograf. Låt inte detta avskräcka er. Fokusera istället på:

1. att de har schackrutigt golv (looksen ÄR ju det första man ser)
2. att det är helt fritt från anorektiska lattemorsor
3. att de gör egen müsli
4. ...och pressar egen juice (apelsin/äpple/INGEFÄRA!)
5. att mjölet kommer från Saltå Kvarn
6. att de gör egen marmelad, som till exempel aprikos/mandel
7. att mackorna har så mycket pålägg att man kan dela upp dem på två, loves sånt
8. att man får en gullig liten scones i en gullig liten muffinsform
9. att det är hasselnötter i grova brödet!
10. att stora frukosten, alltså:


Men jag vågade inte fråga om lov att ta en bild på disken så jag tog den utifrån, haha. Om man klickar på bilden blir min spegelbild i glaset mindre markant.

Efter megaproffs-frukosten gick vi till fruktaffären på hörnet dit finansiären och hans kompisar smet på rasterna under skoltiden. Den söta gubben bakom kassan ba: men DET var längesedan! och jag blev alldeles rörd av att han kände igen J. Vi betalade fem kronor för två hemgjorda chokladbollar och de smakade enl uppgift likadant som på nittiotalet.

Ps. det här om Bulleboden verkar ju också otroligt värt.