Vad roligt det var (längdmässigt) på ResumeTV när Claes de Faire intervjuade Leif Pagrotsky. De satte honom visserligen närmare kameran för att lura ögat lite, men den verkliga effekten var bara att Paggan såg ut att ha lite större huvud, dock lika kort fortfarande.
Som dotter till en SVT-anställd har jag blivit fostrad att aldrig snacka skit om den statliga televisionen, men när Filmkrönikan sänds börjar det fan klia under huden. Jag bli tokig på de skojsiga programledarna som levererar sina analyser med kluriga formuleringar (enligt de själva), och deras överdrivna ansiktsuttryck som dramatiserar deras poänger får mig att undra om de tror att de pratar med en förståndshandikappad. De har liksom alla förutsättningar att göra ett underhållande program. Det handlar ju om film. Film är roligt. Men gah, när de sitter framför den katastrofala dekoren (filmaffischer varav en från the Shining, vad originellt) och låtsas vara frågvisa mot varandra som om inte båda sett samma film, då önskar jag att jag stannat kvar på femman där en 26-årig oskuld fick lära sig sex av en gammal tant, det var i alla fall ärligt.
Frågor dessa bilder väcker: 1. Vad ÄR det för deppig fest vi verkar ha? 2. Varför har jag en uppstoppad utter i handen? 3. Limmar jag på den där killen? LIMMAR JAG PÅ DEN DÄR KILLEN?!